Faniansieringen av hälso- och sjukvården i framtiden avgörs av politiska beslut – inget kommer vara ödesbestämt!

Den unge vänsterpartisten och ekonomen Erik Hegelund har skrivit debattskriften ”Finansieringen av hälso- och sjukvården till 2030”. ´Debattskriften är att betrakta som en motskrift och ett försök att bemöta alla borgerliga debattskrifter om att finansieringen av hälso- och sjukvården i framtiden inte är möjlig utan sänkta skatter och en högre grad av egenfinansiering via privata försäkringar. Ett alternativ scenario skissas där slutsatsen är att några skattesänkningar inte är nödvändigt, men inte heller skattehöjningar. Det avgörande är dels att skattepengarna används effektivt, dels att en effektiv arbetsorganisation utvecklas i nära samverkan med personalen. Undersökningar visar nämligen människor är beredda betala tämligen mycket i skatt om man känner sig trygg med att pengarna går till hälso- och sjukvård.

Debattskriften fyller verkligen ett behov. Det har varit magert med skrifter från vänsterdebattörer som vågar föra en mer förutsättningslös diskussion om finansieringsfrågorna inom hälso- och sjukvården. De argument som framförts från vänsterdebattörer är ofta enkelspåriga och skriker efter höjda skatter, mer resurser och att offentligt ägande är den avgörande faktorn för framtiden.

Här ges delvis en annan bild. Det läggs mycket stor tonvikt vid ersättningssystemens utformning och att ägandeformen är ganska ointressant om ersättningssystemen styr fel. Det är lika lätt att instämma i den uppfattningen, som det är svårt att utforma ett perfekt ersättningssystem, om det överhuvudtaget kommer att vara möjligt. Det är oerhört positivt att en vänsterdebattör äntligen vågar säga att det mest avgörande inte är ägandeformen. Jag kan å andra sidan känna att resonemangen hade tjänat på om diskussionen om ersättning satts in i en bredare kontext där styrning inom sjukvården generellt berörts. Jag tänker då på vilka konsekvenser beställar- utförarmodellen haft och hur beställare respektive ägarstyrning fungerat och fungerar.

Skriften sammanfattar på ett förtjänstfullt sätt argumenten mot ett ökat inslag av privata försäkringar, höjda patientavgifter, ytterligare privatisering och vårdsparkonton och varför det inte skulle vara lämpliga lösningar på den framtida finansieringen. Sedan drivs tesen att det förmodligen finns möjlighet att öka produktivitet och effektivitet på lite olika sätt. Tyvärr blir det mest lite uppkast som inte analyseras djupare och utvecklas. Det är en stor brist, jag kan samtidigt ha förståelse för det av tidsskäl och utrymmesskäl. Det vore önskvärt om någon kunde fördjupa sig i dessa ämnen framöver.

Det jag tänker på är följande. I skriften står det att alltfler får sitt sjukvårdsbehov tillfredställt inom primärvården och närsjukvården, vilket generellt sett är billigare än inom slutenvården vid sjukhus. Det är förvisso sant, men samtidigt vet vi att politiker tenderar har svårt att hålla emot när det ställs krav på ökade resurser till sjukhusen. Det leder ofta till att närsjukvården får mindre pengar och därmed produceras betydligt mindre än vad som kanske vore befogat. Det vore förmodligen också befogat att se över vad som görs på respektive sjukhus. En operation är betydligt mycket dyrare på ett Universitetssjukhus jämfört med ett bassjukhus. Även här skulle det förmodligen finnas resurser att hämta om rätt saker gjordes på rätt ställe.

Bättre samordning av journal- informationssystem har landstingen jobbat med under en mycket lång tid, men inte riktigt lyckats. Förmodligen delvis beroende på att var och en har kört sitt eget race. Jag försvarar det kommunala självstyret, men i det här fallet hade nog en stark statlig styrning från början varit önskvärd. Nu är jag rädd för att skadan redan är skedd och luften gått ur många.

Effektiviseringar genom att medicinska personalen inte ägnar så mycket tid åt administrativt arbete. Det är säkerligen riktigt. Landstingen har ju delvis gjort om polisens misstag att ta bort sekreterarna. Samtidigt tycker jag man ska titta närmare på detta. Sjukvårdspersonal och i synnerhet läkare har ju en rad uppgifter som är föreskrivna i lag, som t ex journalföring, vårdplanering och skriva diverse intyg osv. Från den politiska nivån ställs dessutom allt högre krav på kvalitetsuppföljning osv. Det är säkerligen bra, men frågan hur mycket av allt detta arbete som kan utföras av renodlad administrativ personal istället för sjukvårdspersonal.

Det finns ett stycke som heter ”politisk prioritering”. Det är mycket kort och ger ett oseriöst och förvirrat intryck. Jag skulle gärna se ett mer utvecklat resonemang om vilka prioriteringar som skulle vara möjliga i framtiden utan att för den delen äventyra en solidarisk finansierad hälso- och sjukvård. I skriften sägs att staten ska ta över ansvaret för forskningen vid KS. Det mesta av forskningen är statligt finansierad och mycket av den bedrivs vid KI. Sedan förespråkas någon sorts omfördelning från rättsväsende till sjukvård eftersom befolkningen blir äldre och därmed kommer det begås färre brott i framtiden. Den här typen av obearbetade stycken kunde en i övrigt i många delar intressant skrift varit utan. Kanske kunde det funnits ett kapitel på slutet ”Intressanta frågeställningar att fördjupa sig i” eller något sådant.

Avslutningsvis vill jag tacka för en debattskrift som väcker många intressanta tankar utifrån ett vänsterperspektiv. Den utmanar många av de ganska förenklade resonemang som tidigare och ofta framförts från vänsterdebattörer i ekonomiska frågor. Dessa frågor är alldeles för viktiga för att lämna över till populistiska höger och vänsterekonomer. Jag hoppas verkligen att många inom vänstern som tror på en alternativ väg tar till sig denna skrift och att de särskilt noterar vad som står på sidan 49; ”Vi gör oss själva en otjänst om vi tror att huvudmannaskapet och ägandeformen är den avgörande orsaken kring samtliga problem inom välfärdssektorerna”.

Hur står det egentligen till med demokratin på landstingsnivå?

Just nu har partiernas nomineringsprocesser till respektive listor inför kommande val påbörjats. Politiker uttrycker ganska ofta att de gärna vill ställa upp som kandidat till kommunfullmäktige och riksdagen, men de är inte särskilt intresserade av landstingsvalet. En del av orsakerna till varför det är på just det sättet diskuteras i en nyligen utkommen rapport om partidemokrati på landstingsnivå, ”Partidemokrati på landstingsnivå” av Gissur Ö. Erlingsson vid Lindköpings Universitet (Se länk). http://www.liu.se/polopoly_fs/1.40200!Rapport_2009-2.pdf

Det finns förhållandevis mycket forskning om lokal demokrati, men väldigt lite om partidemokrati på landstingsnivå. Just därför känns rapporten intressant och som ett viktigt bidrag till någonting som många inom de politiska partierna brottats med under en längre tid. Varför är det så mycket svårare att få förtroendevalda intressera sig för landstinget och hur står det egentligen till med demokratin?

De viktigaste slutsatserna i rapporten är inte särskilt överraskande, utan de känns ganska väl igen: Slutsatserna kan sammanfattas på följande sätt:
Landstingens ansvarsområden är svårtstyrda och komplexa och därmed svårt för lekmän att begripa
De professionella tjänstemän (som ofta har en bakgrund i vården som läkare) och som ansvarar för genomförandet är starka i sin roll och jobbar ofta med självständiga agendor
Landstingspolitikern är ofta anonym
Landstingspolitiker är ofta inte själva nöjda med hur demokratin fungerar
Fritidspolitiker i landstinget har svårt att kombinera vardagslivet med uppdraget (Hänger naturligtvis ihop med komplexiteten)
Två klyftor – en mellan fritidspolitiker och heltidspolitiker, den andra mellan landstingsgrupp och partiorganisation
Den som känner starkt för folkrörelseidealet har anledning att känna sig orolig för hur landstingsdemokratin fungerar

Svårigheten med att få genomslag för fattade beslut ute i organisationen hänger naturligtvis samman med starka professioner, men det finns även andra förklaringar. Det är ofta långt mellan politiken och verksamheterna ute på golvet där besluten ska få genomslag. Detta kan till viss lösas genom att landstingspolitiker med hjälp av tjänstemännen gör bättre uppföljningar. Men det är också viktigt att politiker själva för nära dialog med verksamheten.

Inför beslutsfattandet är det viktigt att landstingspolitiker skaffar underlag från olika håll. Det räcker inte med tjänstemännens yttranden utan det gäller att skaffa sig en bild direkt från verksamheten. Detta i kombination med komplexiteten gynnar naturligtvis heltidspolitiker som med hjälp av sina ev politiska tjänstemän får ett uppenbart kunskapsövertag. Bristen på kunskap och det faktum att många fritidspolitiker ofta kommer in sent i beslutsprocessen leder med automatik till ett politikens A och B lag. Detta tenderar att bli särskilt tydligt i landstingspolitiken.

Anonymiteten kan visserligen vara ett problem, men det är delvis beroende av om man är landstingspolitiker i större eller mindre landsting. När jag själv var landstingspolitiker i Värmland (fritidspolitiker) så var jag inte alls anonym, åtminstone inte i min valkrets. Den nära kontakten med väljarna var ofta positiv ur demokratisynpunkt, men när medborgare började rikta direkta hot, så hade man kanske uppskattat anonymitet. Men så ska det ju inte behöva vara. I storstadsregionerna blir kanske anonymiteten mera påtaglig och därmed blir också landstinget mindre intressant.

Många uppfattar förmodligen landstinget som svårt att styra, påverka och en ganska diffus och svårgreppbar verksamhet som styrs i det tysta av professionella tjänstemän och politiker. Det säger sig självt att detta kanske avskräcker från att ge sig in i landstingspolitiken. Men det borde egentligen vara annorlunda eftersom landstinget hanterar en stor mängd skattepengar som går till så viktig verksamhet som sjukvård och kollektivtrafik. Detta är ju trots allt frågor som många är engagerade i, men man kopplar sällan ihop det med landstinget och dess politiker.

För att försöka förbättra situationen tror jag det kan vara viktigt att alla landsting inrättar permanenta demokratiutskott/beredningar där demokratifrågorna utifrån det specifika landstinget diskuteras och hålls levande. Demokratifrågorna kommer inte upp på agendan om det inte finns ett särskilt forum.

När det gäller att locka fler politikers intresse för landstinget har naturligtvis partierna ett särskilt ansvar. Och jag tror faktiskt att de kan göra mer än vad som görs idag. Mycket handlar om att komma ut till partorganisationen och informera och debattera om landstingsfrågor. Dom kommer inte till landstingsgruppen. Särskilda utbildningsinsatser är viktigt. Mycket utbildning om vad landstinget gör och hur man kan jobba som politiker i landstinget på ett smart sätt för att ge uppdraget meningsfullhet. Ta fram strategier för hur fritidspolitiker kan stödjas i sitt uppdrag.

Men läs rapporten och bilda er en egen uppfattning. Detta var mina funderingar.

Fritidsintresset för alla!

Sportfiske har alltid varit någonting som jag fascinerats av. Det är en underbar fritidssysselsättning som man kan ägna sig åt såväl höst, vinter, vår och sommar. Det är också oerhört enkelt och kan därför tillämpas av alla. Det som jag alltid lockats av med sportfiske är att det får så många känslor att komma i gungning. Det handlar om spänning, besvikelse, förväntan, stolthet och inte minst känslan av att jag måste ut igen på nästa fisketur.

Sportfisket spelar också en viktigt roll i natur- och miljövårdande arbetet av våra gemensamma vattendrag. På samma sätt som ornitologerna uppmärksammar förändringar hos olika fågelarter och kopplar det till förändringar i miljön, så gör sportfiskaren samma koppling mellan olika fiskarters utveckling och vattenmiljön. Sportfisket omsätter naturligtvis stora summor pengar och utgör en viktig del av turistnäringen, men det är långt ifrån den rovkapitalism som kännetecknar yrkesfisket. Många sportfiskare gör idag fantastiska insatser för att förbättra vattenmiljön så att vi även i framtiden ska kunna njuta av rena och livskraftiga åar,sjöar och älvar som kan erbjuda många trevliga stunder för alla som vill prova på sportfisket.

Förutom själva spänningen och glädjen med sportfiske, så är gemenskapen med andra som brinner för samma sak en viktig del av själva fisket. Självklart är det kul att åka ut med kompisar som är intresserade, men det kan också vara värt att ansluta sig till någon fiskeklubb för att komma iväg. Då får man också möjlighet att prova på fiske som tävlingsverksamhet, vilket ger sportfisket ytterligare en dimension.

Här kan du se en bild från i somras när jag, pappa och min syrras kille var och fiskade regnbåge i Kloten/Malingsbo. Jag vill inte skryta, men jag fick faktiskt fem, pappa ingen och syrrans kille två.

Från problembeskrivning till alternativ politik - det börjar bli bråttom

Har precis läst rapporten "Högerpolitiken klyver Sverige" http://vansterpartiet.se/images/stories/media/dokument/rapporter/Hgerpolitiken_klyver_Sverige_-_mallad_09_09_09-1.doc som tagits fram av en ny arbetsgrupp inom ramen för det rödgröna samarbetet. Sedan tidigare finns ju ett antal arbetsgrupper som ska forma en gemensam politik för att vinna valet 2010. Den nya arbetsgruppen har till uppgift att som man skriver "gå husesyn i folkhemmet".

Jag tror det kan vara klokt att ta fram ett antal rapporter som beskriver verkligheten så som det faktiskt har blivit med borgerlig politik. Det är ett samhälle som alltmer har dragits isär. Ökade ekonomiska och sociala skillnader. Samtidigt ser jag risker med att beskriva Sverige som ett land där ingen välfärd längre existerar och att allting var oerhört bra innan den borgerliga alliansen tog över 2006. Det fanns naturligtvis brister innan, men skillnaden är att skillnaderna nu har ökat ytterligare. Det förs nu en medveten politik för att skillnaderna mellan dom som redan hade mycket och dom som redan hade det ganska knapert. Utgångspunkten måste vara, allt var inte bra tidigare heller, men nu går det åt fel håll och vi har förslag som kommer minska skillnaderna och stärka välfärden.

Det är meningslöst att ifrågasätta om samarbetet är bra eller inte. Nu är det bestämt att de rödgröna ska forma en gemensam politik för ett annat och bättre Sverige. En grundförutsättning för att lyckas är att vi tänker positivt. Jag ska dock inte sticka under stolen med att jag känner en viss oro för att någon form av gemensam regeringsplattform ska presenteras föränn i augusti. Det riskerar leda till alltför mycket spekulationer om vilka frågor man är överens om. När valet nu blir en tydligare kraftmätning mellan två block och två statsministerkanditater i presidentliknande former så blir frågan om regeringsduglighet särskilt framträdande. Därför blir det särskilt viktigt att enas om de stora dragen i politiken i hysat god tid, inte minst den ekonomiska politiken. Jag hoppas därför att vi ganska snart kommer få se tydliga avtryck från de andra arbetsgrupperna som har till uppgift att presentera gemensam politik. Jag är fortfarande optimistisk.

Stanna hemma från Sydafrika Sverige!

Igår spelade det svenska fotbollslandslaget VM- kvalmatch mot Malta. Efter att med nöd och näppe klarat av Ungern i lördags trots bra spel, så skulle väl inte matchen mot Malta föranleda några större problem. Snarare handlade det om att göra så mycket mål som möjligt. Men som många gånger förr när svenska landslag ska spela mot klart sämre motstånd, så framstår det svenska spelet som desperat, stressat, krampaktigt och utan tanke och fart. Individuellt skickliga spelare faller in motståndarens tankar och tempo och börjar agera stressigt.

Igår blev det verkligen stressigt. När matchklockan stod på 80 minuter var ställningen fortfarande 0-0 och grabbgänget i soffan utbrast unisont ; vad fan är det som händer? En minut senare var det 1-0 till Sverige genom ett helt underbart självmål i klass med dom man brukade få se på division 6 och 7 matcher i de värmländska skogarna.

Nu har landslaget tagit de nödvändiga poängen så långt och VM drömmen lever. Självklart vill alla svenska fotbollsälskare att Sverige ska till VM, men om vi ska vara riktigt ärliga; vad ska Sverige till Sydafrika att göra. Det bästa hade förmodligen varit om Sverige inte gick vidare och gråsossen Lagerbäck fick gå och ersättas med någon som kan tänka modern fotboll tillsammans med nya spelare. Ser gärna att Glenn Strömberg tar över rollen som förbundskapten.

Ny strid inom psykiatrin - till vilkens nytta?

Landets psykiatriker går nu till frontalangrepp mot Socialstyrelsens förslag att förorda samtalsterapi och KBT som första behandling vid depression istället för läkemedel. Den massiva kritiken gör nu att beslutet kommer föresenas.

Det är inte första gången det blåser till strid inom psykiatrin om vilka behandlingsmetoder och terapiformer som ger bäst resultat och bidrar till att patienter med t ex depression eller ångest kan tillfriskna. Det naturliga borde vara att patienten står i centrum, men ibland får man känslan att det snarare handlar om läkare och terapeuters egna intressen. Patienterna hamnar ofta i kläm i en hetsig ideologisk strid som ofta innehåller övertoner om att den ena behandlingsmetoden är värdelös, medan den andra löser alla problem.

Ofta har diskussionen om vad som är gångbara behandlingar slagit precis som en klockpendel. Ibland har det varit psykodynamisk terapi(PDT) som ansetts vara den enda rätta behandlingen, under 80- talet så kom de s.k. "lyckopillren" och då skulle det skrivas ut till allt och alla. Nu är trenden att Kognitiv beteendeterapi(KBT) ska användas i första hand. Konsekvensen blir att de som jobbar med psykodynamisk terapi blir krängta och inte förstår någonting. De ideologiska behandlingsstriderna rasar vidare.

Jag har själv en kortare tid jobbat inom psykiatrin som skötare och sett dessa strider på nära håll och det har aldrig gynnat patienten. Personligen har jag också erfarenheter av psykisk ohälsa, eftersom jag under många år haft problem med panikångest. Det var under en rad av år svårt att hitta någon som kunde hjälpa mig med mina problem, men när jag flyttade till Stockholm kom jag i kontakt med en terapeut som kombinerade psykodynamisk terapi tillsammans med kognitiv beteendeterapi på ett bra sätt. Det gav ett fantastiskt resultat och idag är mitt hälsotillstånd betydligt bättre utan att jag behövt ta några som helst mediciner.

Det är dags att psykiatrin kommer ifrån "svart och vit debatten". Bäst för patienten är förmodligen om olika typer av behandlingar kan kombineras och anpassas till varje enskild individs behov. Helt avgörande är också att behandlingsrealationen mellan terapeut och patient fungerar. Om det inte gör det så måste det vara enkelt att byta terapeut.

Här kan du läsa om psykiatristriden i Svenska Dagbladet:
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3489075.svd

Många nya böcker om andra världskriget

Andra världskriget tycks även fortsättningsvis röna ett stort intresse bland allmänheten och särskild historieintresserade. Det kommer hela tiden nya och intressanta böcker och inte minst gäller det nu. Det är inte utan att man ibland känner en viss stress över att inte hinna läsa alla böcker. Det skulle naturligtvis vara helt omöjligt och förmodligen heller inte nödvändigt, eftersom det sker en del upprepningar. Många böcker om andra världskriget är ofta fulla av detaljer om militära strategier, information om vapen och diverse flygplanstyper osv. Den typen av militärhistorisk litteratur fyller säkerligen sin funktion. För egen del känner jag ett större intresse för andra världskriget och viktiga politiska ställningstaganden. Särskilt intresse har jag känt för den svenska regeringen och riksdagens agerande under andra världskriget. På det temat finns ett antal intressanta biografier: Den är en biografi om Sveriges utrikesminister Christian Gunther av Henrik Arnstad, http://www.christiangunther.se/, den andra är en biografi om Torgny Segerstedt av Kenne Fant, http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_35397.svd

Dessa biografier vill jag verligen rekommendera varmt om intresse finns för andra världskriget och Sveriges agerande. Det ger en bra bild av den svenska debatten med utgångspunkt från två personer som spelade en avgörande roll i den debatten och varför det blev som det blev. Rätt eller fel.

Just nu läser jag en tämligen ny bok av den brittiska historikern Antony Beevor om D- dagen. Han har tidigare skrivit bl.a. böcker om Spanska inbördeskriget och Slaget om Stalingrad. Ganska snart kommer han komma ut med en bok som behandlar hela andra världskriget. http://sv.wikipedia.org/wiki/Antony_Beevor

Alldeles nyligen har Svante Nordin kommit ut med boken "Fyra som förde krig", (kan köpas på boklubben Clio). Clio är en superbra boklubb för historiskt intresserade. De anordnar föredrag och historiska resor dessutom. Rekommenderas!

Det finns alltså all anledning att se fram mot mycket härlig höstläsning om man är intresserad av historia och andra världskriget. Jag antar att det blir som vanligt att detta ämne kommer avhandlas när man träffar sina kompisar över några bira. Krig bruykar vara ett hett samtalsämne, både dåvarande och nuvarande.

Bekämpa Timbros förslag om vårdsparkonton!

Den borgerliga tankesmedjan Timbro presenterade nyligen en rapport vid namn "Hälsosamt sparande". Förslaget som presenteras syftar till att importera ett amerikanskt system med vårdsparkonton som människor skattefritt samlar ihop till. På så sätt skulle vi gå från en solidariskt finansierad sjukvård till en modell där varje enskild individ betalar efter betalningsförmåga. Detta skulle naturligtvis leda till en djup och onödig orättvisa. Varför slå sönder en framgångsrik modell för att istället införa något som USA vill bort ifrån?

Skälen som Timbro anger för att överge en framgångsrik modell är att resurserna inte kommer räcka i framtiden, utan att genomföra omfattande skattehöjningar. Dessa uppfattningar bygger ofta på märkliga prognoser av borgerliga ekonomer vars främsta syfte tycks vara att ge argument för införandet av en annan mer ojämlik modell.

Till och med Svenska Dagbladets ledarsida tycks uppfatta brister i Timbros förslag. De skriver: "Hur ska människor kunna spara till de summor som krävs när marginalerna redan är små? Ja det kan verkligen fråga sig och särskilt när vi nu ser och vet att borgerlig politik alltid leder till ökad arbetslöshet med ökade inkomstlyftor som en direkt konsekvens. Svenskan tycks även inse att vårdsparkonton kommer leda till "vård på ojämlika villkor"Svenskan pekar också mycket riktigt på att "det kommer kräva en högre grad av marknadsanpassning". Det är naturligtvis detta som är meningen, att driva på marknadsanpassningen. Tyvärr så sker detta redan idag, inte minst i Stockholms läns landsting där sjukvården alltmer förvandlas till vilken vara som helst. Låt oss gemensamt försvara den solidariskt finansierade sjukvården och se till att höj era röster mot Timbros förslag.

Här kan du läsa artikeln där Timbro presenterar sitt förslag om Vårdsparkonton och ledaren i Svenskan:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3478431.svd
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3483801.svd