Hur står det egentligen till med demokratin på landstingsnivå?

Just nu har partiernas nomineringsprocesser till respektive listor inför kommande val påbörjats. Politiker uttrycker ganska ofta att de gärna vill ställa upp som kandidat till kommunfullmäktige och riksdagen, men de är inte särskilt intresserade av landstingsvalet. En del av orsakerna till varför det är på just det sättet diskuteras i en nyligen utkommen rapport om partidemokrati på landstingsnivå, ”Partidemokrati på landstingsnivå” av Gissur Ö. Erlingsson vid Lindköpings Universitet (Se länk). http://www.liu.se/polopoly_fs/1.40200!Rapport_2009-2.pdf

Det finns förhållandevis mycket forskning om lokal demokrati, men väldigt lite om partidemokrati på landstingsnivå. Just därför känns rapporten intressant och som ett viktigt bidrag till någonting som många inom de politiska partierna brottats med under en längre tid. Varför är det så mycket svårare att få förtroendevalda intressera sig för landstinget och hur står det egentligen till med demokratin?

De viktigaste slutsatserna i rapporten är inte särskilt överraskande, utan de känns ganska väl igen: Slutsatserna kan sammanfattas på följande sätt:
Landstingens ansvarsområden är svårtstyrda och komplexa och därmed svårt för lekmän att begripa
De professionella tjänstemän (som ofta har en bakgrund i vården som läkare) och som ansvarar för genomförandet är starka i sin roll och jobbar ofta med självständiga agendor
Landstingspolitikern är ofta anonym
Landstingspolitiker är ofta inte själva nöjda med hur demokratin fungerar
Fritidspolitiker i landstinget har svårt att kombinera vardagslivet med uppdraget (Hänger naturligtvis ihop med komplexiteten)
Två klyftor – en mellan fritidspolitiker och heltidspolitiker, den andra mellan landstingsgrupp och partiorganisation
Den som känner starkt för folkrörelseidealet har anledning att känna sig orolig för hur landstingsdemokratin fungerar

Svårigheten med att få genomslag för fattade beslut ute i organisationen hänger naturligtvis samman med starka professioner, men det finns även andra förklaringar. Det är ofta långt mellan politiken och verksamheterna ute på golvet där besluten ska få genomslag. Detta kan till viss lösas genom att landstingspolitiker med hjälp av tjänstemännen gör bättre uppföljningar. Men det är också viktigt att politiker själva för nära dialog med verksamheten.

Inför beslutsfattandet är det viktigt att landstingspolitiker skaffar underlag från olika håll. Det räcker inte med tjänstemännens yttranden utan det gäller att skaffa sig en bild direkt från verksamheten. Detta i kombination med komplexiteten gynnar naturligtvis heltidspolitiker som med hjälp av sina ev politiska tjänstemän får ett uppenbart kunskapsövertag. Bristen på kunskap och det faktum att många fritidspolitiker ofta kommer in sent i beslutsprocessen leder med automatik till ett politikens A och B lag. Detta tenderar att bli särskilt tydligt i landstingspolitiken.

Anonymiteten kan visserligen vara ett problem, men det är delvis beroende av om man är landstingspolitiker i större eller mindre landsting. När jag själv var landstingspolitiker i Värmland (fritidspolitiker) så var jag inte alls anonym, åtminstone inte i min valkrets. Den nära kontakten med väljarna var ofta positiv ur demokratisynpunkt, men när medborgare började rikta direkta hot, så hade man kanske uppskattat anonymitet. Men så ska det ju inte behöva vara. I storstadsregionerna blir kanske anonymiteten mera påtaglig och därmed blir också landstinget mindre intressant.

Många uppfattar förmodligen landstinget som svårt att styra, påverka och en ganska diffus och svårgreppbar verksamhet som styrs i det tysta av professionella tjänstemän och politiker. Det säger sig självt att detta kanske avskräcker från att ge sig in i landstingspolitiken. Men det borde egentligen vara annorlunda eftersom landstinget hanterar en stor mängd skattepengar som går till så viktig verksamhet som sjukvård och kollektivtrafik. Detta är ju trots allt frågor som många är engagerade i, men man kopplar sällan ihop det med landstinget och dess politiker.

För att försöka förbättra situationen tror jag det kan vara viktigt att alla landsting inrättar permanenta demokratiutskott/beredningar där demokratifrågorna utifrån det specifika landstinget diskuteras och hålls levande. Demokratifrågorna kommer inte upp på agendan om det inte finns ett särskilt forum.

När det gäller att locka fler politikers intresse för landstinget har naturligtvis partierna ett särskilt ansvar. Och jag tror faktiskt att de kan göra mer än vad som görs idag. Mycket handlar om att komma ut till partorganisationen och informera och debattera om landstingsfrågor. Dom kommer inte till landstingsgruppen. Särskilda utbildningsinsatser är viktigt. Mycket utbildning om vad landstinget gör och hur man kan jobba som politiker i landstinget på ett smart sätt för att ge uppdraget meningsfullhet. Ta fram strategier för hur fritidspolitiker kan stödjas i sitt uppdrag.

Men läs rapporten och bilda er en egen uppfattning. Detta var mina funderingar.