Faniansieringen av hälso- och sjukvården i framtiden avgörs av politiska beslut – inget kommer vara ödesbestämt!

Den unge vänsterpartisten och ekonomen Erik Hegelund har skrivit debattskriften ”Finansieringen av hälso- och sjukvården till 2030”. ´Debattskriften är att betrakta som en motskrift och ett försök att bemöta alla borgerliga debattskrifter om att finansieringen av hälso- och sjukvården i framtiden inte är möjlig utan sänkta skatter och en högre grad av egenfinansiering via privata försäkringar. Ett alternativ scenario skissas där slutsatsen är att några skattesänkningar inte är nödvändigt, men inte heller skattehöjningar. Det avgörande är dels att skattepengarna används effektivt, dels att en effektiv arbetsorganisation utvecklas i nära samverkan med personalen. Undersökningar visar nämligen människor är beredda betala tämligen mycket i skatt om man känner sig trygg med att pengarna går till hälso- och sjukvård.

Debattskriften fyller verkligen ett behov. Det har varit magert med skrifter från vänsterdebattörer som vågar föra en mer förutsättningslös diskussion om finansieringsfrågorna inom hälso- och sjukvården. De argument som framförts från vänsterdebattörer är ofta enkelspåriga och skriker efter höjda skatter, mer resurser och att offentligt ägande är den avgörande faktorn för framtiden.

Här ges delvis en annan bild. Det läggs mycket stor tonvikt vid ersättningssystemens utformning och att ägandeformen är ganska ointressant om ersättningssystemen styr fel. Det är lika lätt att instämma i den uppfattningen, som det är svårt att utforma ett perfekt ersättningssystem, om det överhuvudtaget kommer att vara möjligt. Det är oerhört positivt att en vänsterdebattör äntligen vågar säga att det mest avgörande inte är ägandeformen. Jag kan å andra sidan känna att resonemangen hade tjänat på om diskussionen om ersättning satts in i en bredare kontext där styrning inom sjukvården generellt berörts. Jag tänker då på vilka konsekvenser beställar- utförarmodellen haft och hur beställare respektive ägarstyrning fungerat och fungerar.

Skriften sammanfattar på ett förtjänstfullt sätt argumenten mot ett ökat inslag av privata försäkringar, höjda patientavgifter, ytterligare privatisering och vårdsparkonton och varför det inte skulle vara lämpliga lösningar på den framtida finansieringen. Sedan drivs tesen att det förmodligen finns möjlighet att öka produktivitet och effektivitet på lite olika sätt. Tyvärr blir det mest lite uppkast som inte analyseras djupare och utvecklas. Det är en stor brist, jag kan samtidigt ha förståelse för det av tidsskäl och utrymmesskäl. Det vore önskvärt om någon kunde fördjupa sig i dessa ämnen framöver.

Det jag tänker på är följande. I skriften står det att alltfler får sitt sjukvårdsbehov tillfredställt inom primärvården och närsjukvården, vilket generellt sett är billigare än inom slutenvården vid sjukhus. Det är förvisso sant, men samtidigt vet vi att politiker tenderar har svårt att hålla emot när det ställs krav på ökade resurser till sjukhusen. Det leder ofta till att närsjukvården får mindre pengar och därmed produceras betydligt mindre än vad som kanske vore befogat. Det vore förmodligen också befogat att se över vad som görs på respektive sjukhus. En operation är betydligt mycket dyrare på ett Universitetssjukhus jämfört med ett bassjukhus. Även här skulle det förmodligen finnas resurser att hämta om rätt saker gjordes på rätt ställe.

Bättre samordning av journal- informationssystem har landstingen jobbat med under en mycket lång tid, men inte riktigt lyckats. Förmodligen delvis beroende på att var och en har kört sitt eget race. Jag försvarar det kommunala självstyret, men i det här fallet hade nog en stark statlig styrning från början varit önskvärd. Nu är jag rädd för att skadan redan är skedd och luften gått ur många.

Effektiviseringar genom att medicinska personalen inte ägnar så mycket tid åt administrativt arbete. Det är säkerligen riktigt. Landstingen har ju delvis gjort om polisens misstag att ta bort sekreterarna. Samtidigt tycker jag man ska titta närmare på detta. Sjukvårdspersonal och i synnerhet läkare har ju en rad uppgifter som är föreskrivna i lag, som t ex journalföring, vårdplanering och skriva diverse intyg osv. Från den politiska nivån ställs dessutom allt högre krav på kvalitetsuppföljning osv. Det är säkerligen bra, men frågan hur mycket av allt detta arbete som kan utföras av renodlad administrativ personal istället för sjukvårdspersonal.

Det finns ett stycke som heter ”politisk prioritering”. Det är mycket kort och ger ett oseriöst och förvirrat intryck. Jag skulle gärna se ett mer utvecklat resonemang om vilka prioriteringar som skulle vara möjliga i framtiden utan att för den delen äventyra en solidarisk finansierad hälso- och sjukvård. I skriften sägs att staten ska ta över ansvaret för forskningen vid KS. Det mesta av forskningen är statligt finansierad och mycket av den bedrivs vid KI. Sedan förespråkas någon sorts omfördelning från rättsväsende till sjukvård eftersom befolkningen blir äldre och därmed kommer det begås färre brott i framtiden. Den här typen av obearbetade stycken kunde en i övrigt i många delar intressant skrift varit utan. Kanske kunde det funnits ett kapitel på slutet ”Intressanta frågeställningar att fördjupa sig i” eller något sådant.

Avslutningsvis vill jag tacka för en debattskrift som väcker många intressanta tankar utifrån ett vänsterperspektiv. Den utmanar många av de ganska förenklade resonemang som tidigare och ofta framförts från vänsterdebattörer i ekonomiska frågor. Dessa frågor är alldeles för viktiga för att lämna över till populistiska höger och vänsterekonomer. Jag hoppas verkligen att många inom vänstern som tror på en alternativ väg tar till sig denna skrift och att de särskilt noterar vad som står på sidan 49; ”Vi gör oss själva en otjänst om vi tror att huvudmannaskapet och ägandeformen är den avgörande orsaken kring samtliga problem inom välfärdssektorerna”.